Förebygg och motverka!

Bygg relationer. Poängtera allas lika värde. Det säger beteendevetaren Lidija Björkenblom, som har över 30 års erfarenhet av arbete som skolkurator. Hon har tagit fram metoder som bevisligen motverkar mobbning.

Inom beteendevetenskapen har Lidija Björkenblom specialiserat sig på vuxenmobbning. I yrkeslivet har hon mestadels arbetat som skolkurator, med allt från ettor till gymnasienivå. Så här säger hon:

När jag hör om fallet med mobbningen av de tre barnen i en och samma familj slår det mig ännu en gång hur fruktansvärt starka krafter som ligger bakom mobbning. Det är oerhört tragiskt att mobbare är så skickliga på att manipulera sin omgivning. All mobbning är oacceptabel, men när vuxna ger sig på barn har alla gränser passerats. Och jag undrar vad alla de som lät henne fortsätta, och som till och med bidrog till mobbningen, är för ena fegisar. Så vidrigt och ynkligt beter sig inte en kompetent, sund person.
Att skolan dessutom mörklägger sanningen inför både polis och justitieombudsman visar med all tydlighet på rädsla. Sådana människor borde aldrig ens ha blivit anställda! Tyvärr är de här människorna skickliga på att manövrera sig till höga positioner, och de söker sig ofta till jobb där de kan förtrycka andra.
Vi som tar itu med mobbning utmålas av mobbarna och deras påhejare som stridslystna. Det är ingenting att bry sig om, så länge man själv har sunda relationer med andra trygga och kompetenta människor.

När jag pratat med elever som blivit illa behandlade, har jag frågat hur de skulle vilja ha det. Deras önskan har alla gånger varit att alla skulle hälsa på dem, vara vänliga och trevliga, att de kunde umgås på ett sunt sätt och kanske till och med vara kompisar utanför skolan.
Det här borde vara självklart överallt där människor möts.
Alla som kliver över tröskeln till skolan har rätt att känna sig värdefulla. Vi har alla ett ansvar för hur vi bemöter våra medmänniskor, och i skolan är det vår gemensamma uppgift att ta vara på varje individs talanger och personlighet. Och för att kunna göra det krävs kommunikation. Från första skoldagen ska mobbning förebyggas. Vi ska komma ihåg att berömma, bekräfta och se varandra. Alla är bra på någonting, sämre på annat – som går att utveckla. Med den inställningen lockar vi fram det goda hos varandra.

Under min första tid som skolkurator hade jag hand om fyra skolor med klasserna 1–6. Skolorna hade varit utan kurator länge och problemen var chockerande stora. Lärarna larmade och behövde verkligen hjälp. Jag kom till skolans värld från underjorden, det svartaste av det svarta: missbrukarvården. Jag sökte skolkuratorstjänsten för att jag ville arbeta förebyggande, ville ge barnen verktyg för att hantera livet på ett bättre sätt så de slapp göra de katastrofala snedsteg jag sett alltför många ta redan i skrämmande unga år.

Oron i klasserna var stor och problemen så svåra att såväl inlärningen som allas hälsa blev allvarligt lidande. Det förekom mycket mobbning. Barnen bet varandra, spottade, sparkade och slog både varandra och lärarna. Sådant beteende är givetvis oacceptabelt, men att bestraffa är bortkastad möda. Vi måste komma ihåg att det är ett rop på hjälp och det är vi vuxna som måste fånga upp nödropen och ge all hjälp vi kan ge.
Samtidigt måste vi vara realister och inse att det finns både barn och vuxna som är hopplösa fall – för att de aldrig har utvecklat empati. Vår empatiska förmåga utvecklas under våra fem första levnadsår och går alltså inte att lära in i efterhand.

Jag insåg hur viktigt det är att som kurator röra sig bland eleverna i skolornas utrymmen, i stället för att sitta i arbetsrummet och vänta på att elever skulle ta kontakt. Dels sänkte jag tröskeln för alla att ta kontakt med mig, dels kunde jag bilda mig en realistisk uppfattning om hur både elever och personal hade det i skolan.

Jag besökte alla klasser och berättade vem jag var och vad en kurator gör. Jag lyckades få till ett brett samarbete med skolsköterska och speciallärare. polis, socialtjänst, fältassistenter, barn- och ungdomspsykiatrin och studie- och yrkesvägledare. För de yngre barnen förklarade jag att om man har ont i kroppen så kan skolsköterskan hjälpa, och om man har ont i känslorna kan man komma till kuratorn. Jag var noga med att kommunicera med all personal och med föräldrarna till eleverna.

Det första jag gjorde var att bilda vänskapsgrupper. Fyra till sex elever åt gången, alla från samma klass, fick komma för att prata om relationer. Jag ville att de skulle lära känna varandra bättre, och framför allt se varandras goda sidor.
I grupperna pratade vi om olika situationer. Bland annat ställde jag frågan ”Hur ska man vara när man är vän med någon?”
Jag upptäckte att frågan var väldigt främmande för många barn. Hos en del fanns varken empati eller förståelse, medan andra var väldigt empatiska och hjälpsamma. Bristen på empati går som sagt inte att reparera, men frågan manade trots allt barnen att tänka efter.

Jag såg snabbt att jag lyckades så tankefrön hos barnen. Deras tänkesätt utvecklades i positiv riktning. När någon berättade att hen varit elak mot någon, ställde jag följdfrågor så att eleven själv fick konstatera att det inte är bra att bita, sparka och slå någon, eftersom det gör ont och den andra blir ledsen. Följande steg var att få barnen att tänka ut andra sätt att hantera sin ilska.
Med tiden tog jag fram allt fler metoder för att stärka barnen och ungdomarna. För att stärka barnens verbala förmåga gjorde vi tillsammans känslolexikon. Jag använde mig av fingerdockor, ”magiska” stenar, trollspö, rörelser och musik från hela världen.
För de äldre barnen och ungdomarna utvecklade jag värderingsövningar. De borde användas av alla i skolans värld, ja även i andra sammanhang.

Tråkigt nog har mobbade barn och ungdomar lätt för att skuldbelägga sig själv för att de blir mobbade. Den inställningen stärks av att det är den mobbade som flyttas till en annan skola undan mobbning. Självklart är det mobbarna som ska flyttas, och separeras så de inte kan fortsätta gadda ihop sig.
Samma praxis borde gälla när det är vuxna som mobbar.

Jag minns ett fall där en lärare systematiskt kränkte en elev inför hela klassen. Efter att ha tigit och lidit i månader kom eleven till mig och sa:
– Nu måste någon ta itu med den där läraren, annars hämtar jag en kniv och mördar honom!
Jag tog omedelbart kontakt med rektorn och skolsköterskan – som hade känt till det hela men hållit tyst – och det hela slutade med att han fick sparken. Det är alltför ovanligt, men ibland har rättvisan sin gång.

Anne Manner
Foto: privat

---