Hälsa och livsglädje

Vår gästskribent Ylva Ahonen delar med sig av odlingens glädje och vedermödor. Är du intresserad av recept som hennes grödor i höst finns med i? Hör av dig per mejl till anne(at)existens.fi, så ska vi se vad vi lyckas lirka fram!

Text: Ylva Ahonen
Foto: Anne Manner

Ett av mina allra största intressen är att odla. Grönsaker, blommor och tydligen också ogräs, att döma av hur det oftast ser ut.

Odlingen kan delas in i tre fasen som återkommer år efter år. Alltid i samma ordning, även om det ibland blir att ta ett steg bakåt.

Fas 1: Hur ska vi få alla land uppodlande?

Denna fas är den som inleds i början av maj, när det är dags att börja se över odlingsbäddarna. Det ska grävas (så lite som möjligt), ogräsen ska hackas bort och jag funderar hur i hela friden vi ska kunna odla upp all yta som vi har tillgänglig. Och vad ska vi göra med de land som vi inte hittar på att odla något matnyttigt i?

Fas 2: Hur ska vi få allt att rymmas?

Senast när potatisen är i jorden inträder fas två. Eftersom jag är ganska övertygad om att jag måste odla all lök vi äter på ett år, måste det finnas mycket utrymme för löken. Och ärterna och bondbönorna och ringblommorna. För att inte tala om squash och pumpa och allt annat roligt.

Det är i detta skede ett frenetiskt grävande tar sin början. Nya odlingsbäddar måste till för att allt ska rymmas! Så vi gräver, rensar, sår och planterar.

Och så småningom inträder fas 3: Hur tänkte vi riktigt?

Svaret är ett lite skamset ”antagligen inte alls”. Vi odlar allt huller om buller, försöker ha en odlingsföljd, och hitta rätt plats för rätt växt. Och det innebär att det mesta får växa där det vill växa.

Libstickan som äntligen hittat sin plats där den trivs, finns nu mitt emellan allting annat. Hallonen har beslagtagit ett hörn där de trivs, och de olika rabarbersorterna hittas lite här och där.

När vi äntligen har allt i jorden, blir det den vanliga ruljansen med att vattna och försöka hålla ogräsen och ohyran borta. Ogräsen är inte bara att dra upp, man måste först bestämma vad som räknas som ogräs. Jag rensar alltid runt ängsklockorna, prästkragarna och vallmon, så vi har alltid en salig blandning av odlade och vilda växter. Många växter får stå, eftersom pollinerarna gillar dem. Nässlorna får växa vid sidan om, och dem delar vi med fjärilslarverna.

Skadedjuren är ett kapitel för sig. Men där har vi samma problem som med ogräset. Vad räknas till skadedjur? Förutom alla de småkryp som vill äta upp all grönkål, kålrot, rova och rädisa finns det också större typer som inte är riktigt välkomna.

Vi har trastar som gärna äter upp alla jordgubbar och andra bär. De är också rätt oförskämda, speciellt koltrasten. Han sitter snällt och väntar tills man vänder ryggen åt honom, och så dyker han in i bärbusken och sitter där i godan ro och smaskar i sig.

Och det finns älgar och rådjur som gillar att ta sig en vandringstur rakt över odlingarna och trampa ner och smakar på lite ett och annat, liksom haren som gör sina besök testar om grönkålen är klar att ätas.

De för tillfället besvärligaste matgästerna är tranorna. För några år sen upptäckte de att vi odlar potatis. Och potatis är tydligen gott. Löken var ingen höjdare, men den kunde man ju trampa ner. Och ärterna var goda, och lätta att äta, för de satt ju på lagom höjd.

Så nu har vi transäkrat landen, med uppspända band med jämna mellanrum. Snyggt är det inte, med det fungerar. För tyvärr har de där rackarna lärt sig var det finns mat, och de återkommer varje år.

Med hösten kommer skördetiden, och det finns en så stor tillfredsställelse i att skörda det man sått och veta, att det här, det kan jag äta i vinter. Allt blir ju inte som man tänkt, vissa växter har inte velat växa, och andra smakar inte som man tänkt. Oftast blir squashskörden så stor att alla i min närhet får del av den, vare sig de vill eller inte.

Och varje år lär man sig mer och mer. Vad som trivs, vad som inte trivs. Vad som lönar sig att odla just där man är, och vad som inte är lönt att försöka sig på längre. Även om det kan ta några år innan man klarar av att erkänna det för sig själv .

Så kommer senhösten och vintern, och äntligen är skörden bärgad och förvarad på sin rätta plats. Alla redskap är undanlagda och äntligen får man vila. Och en förunderlig längtan tänds i ens inre, medan man för sig själv mumlar: Nästa år, då ska jag….

---