Kultur

Helena Jeppe, författare med sitt eget Hellas förlag i Närpes har skrivit och berättat historier för barn så länge hon kan minnas.

Text: Britt-Marie Norrgård
Foto: Anne Manner

– Det hela tog sin början då barnen var små och jag varje kväll började berätta om en mus som bodde på vår vind. Snart började barnen förväntansfulla fråga: Vad har lilla musen gjort idag då? Det var bara helt vardagliga händelser med något litet spänningsmoment som jag drog till med. Barnen tyckte det var den bästa stunden på hela kvällen.
 
Så berättar Helena då jag ber henne berätta hur det hela började. Hon har bott i Sverige, men på grund av diverse händelser blev det 1984 aktuellt att flytta till rötterna i Närpes, Finland, och lära sig fiskodling, som blev hennes levebröd.

Barnen fortsatte att tjata om att hon skulle skriva ner alla roliga äventyr som den lilla musen varit med om. Men hon hade ingen dator och vardagen fylldes med hus, utbildningar, de tre barnen och deras hobbyer utöver heltidsjobbet. Visst fanns Lilla Musen kvar i tankarna och hon planerade en hel familj åt den, för att få mer att skriva om.
 
Men som många andra kreativa och plikttrogna kvinnor gick Helena i väggen 2007 och följande år fick hon en hjärnblödning. Det var kroppens sätt att säga stopp! Det går inte att köra genom livet med gasen i botten. Livet stannade i en nödbromsning och hjärnan behövde vila. En vila som aldrig verkar ta slut.
 
– Jag blev en ung pensionär. Livet tog en chockartad vändning. Jag kämpade varje dag för att orka stiga upp, laga mat och sen ännu äta den. Kampen var utmattande och kändes tröstlös, men då insåg jag att nu behöver jag en positiv utmaning och koncentrationsövningar på egna villkor.
 
Det var då Lilla Musen återvände. Helena orkade först skriva tio minuter varje förmiddag. På eftermiddagar och kvällar fanns inga krafter kvar.
 
– Huvudet var en enda gröt efter tolvslaget.
 
Men envist fortsatte Helena, lite i gången och till slut hade hon en text ”Lilla  Musen flyttar in” som hon sände till flera förlag. Men den var ingalunda färdig då, som hon hade trott. Hon redigerade texten ett tjugotal gånger och efter varje refusering var hon redo att ge upp.
 
– Då plötsligt nappade det och ett förlag i Sverige var intresserat att ge ut boken! Efter det första glädjetjutet insåg jag dock att de ville ändra alldeles för mycket. Det var inte min och barnens lilla mus mera. Så jag sa: ”Nej tack” och grundade mitt eget förlag.

– Skulle jag ha vetat hur mycket arbete det ännu är kvar att göra efter att manuset är skrivet tills det är en bok, skulle jag nog ha tänkt efter både en och två gånger. Men nu fick jag själv bestämma tidtabellen och hade inget avtal som skulle stressa upp mig så jag inte skulle ha mått bra.
 
En barnbok behöver bilder. Bilderna är viktiga för helheten. Helena kände ingen illustratör, så hon efterlyste på Facebook någon som ville rita bilder till hennes bok. Och visst nappade det. Sanna Ek, också Närpesbo, anmälde sig och genast då Helena såg hennes bildförslag, kände hon att här möttes deras världar. Precis så hade hon tänkt sig Lilla Musen och dess omgivning.
 
Helena Jeppes start som författare var i högsta grad smygande och försiktig. Hon nästan ursäktade sig då hon berättade att hon gett ut en egen bok. Men efter lite stipendier fick också media upp ögonen för henne och några intervjuer senare började bokningarna till daghem och skolor komma.

Hon vågade sig också ut på marknader och mässor och märkte till sin förvåning att boken nog sålde, bara man fick folk att stanna till, till exempel med hjälp av ett lotteri.
 
– Men att åka omkring och sälja böcker och berätta om böckerna tar ork och tid. Marknadsföringen är inte alls min grej, har jag märkt, men jag skriver vidare.
 
Nu finns det fyra publicerade böcker om Lilla Musen och hans familj och en ny serie om ”Mästerdetektiverna” som löser mysterier på Kökar. De två barndeckarna är färska men har blivit väl mottagna.
 
– Nog är det en utmaning att skriva och sälja böcker till barn och ungdomar idag. Men jag satsar på att mina böcker ska bjuda på nöjet att läsa, inte så många pekpinnar. Jag har en viss fingertoppskänsla, eftersom jag jobbat som skolgångsbiträde och vikarierat som lärare både i skolor och daghem.
 
Helena Jeppe, idag 63 år, har en ryggsäck full av livserfarenhet att ösa ur, så hon har ännu många pärmar att fylla. Och idéer finns och just nu har hon hittat ett schema med cirka fyra timmar aktivitet per dag för att sedan orka med resten av vardagen.

———————————————————————

Lilla Musen på sportlov

text Helena Jeppe

illustrationer: Sanna Ek

 Recensent: Aurora Norrgård, 9 år

”Lilla Musen” är en serie för yngre barn, ca 6-9 år. Böckerna kan läsas högt eller barnen kan läsa själva om allt som musen och dess familj är med om.

Aurora har läst ”Lilla Musen på sportlov” på egen hand  två kvällar efter varann. Boken är också indelad i två äventyr. Ett där Lilla Musen deltar i vinterfiske och ett där den smyger sig med människofamiljen och hamnar i slalombacken.

Aurora tycker boken var både rolig och spännande. Hon skrattade gott då mössen trodde det var spottlov som barnen firade och riktigt spännande var det då musen gömde sig i en ficka i barnets jacka. 

De 56 sidorna går snabbt att läsa och bilderna är trevliga att titta på – det skulle inte ha gjort något fast bilderna varit fler.
 
I serien ingår:
Lilla Musen flyttar in, Lilla Musen firar jul, Lilla Musen på sportlov och Lilla Musen spökar

Mysteriet på hotell Brudhäll
av Helena Jeppe
(Hellas förlag 2021)
Del 1 i serien om Mästerdetektiverna

Text: Britt-Marie Norrgård

Hos familjen Norrgård har man haft boken som högläsningsbok på kvällarna.
Mamma Theresa har läst några sidor per kväll för Adriana 9 år (nästan 10) och Damian 7 år.

Adriana utbrister spontant; Spännande! Men hon tycker att spänningen var lagom. Det gick nog bra att somna efteråt. Hon tyckte det var underligt att äventyret hade TVÅ lösningar i slutet, men vi ska inte avslöja vad hon tänker på då.

Damian lyssnade uppmärksamt de två första minuterna, men sen började frågorna. Han gillar fakta och väljer oftast faktaböcker på biblioteket och här kom en hel massa nya ord att fundera på. Helt säkert kommer han att plocka med sig en faktabok om Kökar (och öar i allmänhet) samt om skator.

Mamma Theresa, som bott i den åländska skärgården, kände igen mycket av skärgårdslivet på en ö utan annan förbindelse än förbindelsebåten.

För barnen, som aldrig besökt Ålands skärgård var det lite svårare att förstå varför bilarna stod i kö (vid färgfästet) så frågor uppstod och förklaringar krävdes. Det kan vara väldigt givande, men den tiden på dygnet som vi valde att läsa boken, funkade det inte optimalt. Och visst fanns där flera vyer från Kökar att känna igen. En del vyer var som direkt ur en turistbroschyr, lockande och inbjudande.

Theresa frågade också genast om det finns fler böcker i serien, för hon upplevde att i den här boken fanns flera ”cliffhangers”, det vill säga händelser som redan skapade förväntan på en fortsättning.

---

Man får tro vad man vill om spöken, men det har alltid intresserat människor att höra spökhistorier.
Inte behöver vi förstå allt och lite spänning i tillvaron är oftast välkommen.

Det har Haamu Kustannus (Spökförlaget) i Vasa tagit fasta på. Redan i tolv år har förlaget publicerat böcker med spök- eller skräckinnehåll. Sammanlagt finns idag 80 titlar i förlagets shopp. Allt från barnböcker till romaner för ungdomar och vuxna. Därtill kommer ännu spel, en CD-skiva med spökballader, postkort och anteckningsböcker med skräcktema.

Tiina Hautala, författare och förläggare.

Text: Britt-Marie Norrgård, kulturredaktör

Foto: Anne Manner

Hur kommer man på att börja samla på spökhistorier?

Det kan Tiina Hautala, författare och grundare av förlaget svara på:

”Det skedde under ett litterärt samarbete då författare från Österbotten (Ralf Andtbacka, Carita Nyström och Marko Hautala) samt författare från Yorkshire (Steve Dearden, Adam Strickson och Kath McKay) satt en regnig höstkväll på en pub i Yorkshire.

Vi hade tillbringat natten på ett hotell, som hade inrymts i en gammal bondgård. Ägarna hade i förväg gett oss små antydningar om att man ibland kunde känna en stark cigarrlukt i korridorerna och höra skriande hästar utanför fönstret. Då var det hotellets spöke som var i farten. Full av förväntan kunde jag klart och tydligt känna lukten av cigarr och på morgonen var jag säker på att en häst hade gnäggat under vårt fönster på natten!

Vi deltog i en spökvandring och lärde känna stadens historia ur en annan synvinkel. Vi lärde oss känna stadens gator och byggnader, som plötsligt fick ett helt nytt liv. Kusliga och otroliga människoöden spelades upp för våra ögon, och vissa blev alldeles omöjliga att glömma.

I sorlet av rösterna på puben, berättade jag för de andra i sällskapet, hur jag alltid fascinerats av det lokala och av spökhistorier.

Spökhistorierna vi brukade berätta för varandra som barn har för länge sen begravts under nya historier och fallit i glömska. Själv har jag däremot skrivit ner en del av dem, och så uttalade jag min önskan högt för de andra: jag önskar att någon skulle göra riktiga berättelser av dem, så att alla skulle kunna ta del av historierna.

Spökhistorierna vi brukade berätta för varandra som barn har för länge sen begravts under nya.

Bordssällskapet lyssnade tålmodigt på mig och ställde sedan en fråga: Varför gör du det inte själv?
Idén började genast spöka i tankarna.”

Eget förlag

Hennes första samling spökhistorier blev genast antaget av förlaget Scriptum och hennes första bok Andarnas stad – Spökhistorier från Vasa publicerades på finska och svenska 2009. Efter det blev det en bok i samarbete med Världsarvet, Ekot från istiden.

Men redan då hade Tiina Hautala i tankarna ett alldeles eget förlag som skulle koncentrera sig bara på spöken.

Den första boken på Haamu-förlaget blev Tiina Hautalas egen bok Andarnas Österbotten.
Boken innehåller spökhistorier från hela Österbotten och blev genast en succé och visade på ett uppdämt sug efter lokal historia på ett annat sätt. Snabbt kom också böcker skrivna av andra författare och barnböckerna med i utbudet och idag består över 50 % av Haamu-förlagets produktion av barn- och ungdomsböcker. Här talar vi inte om skräck, utan spänning och äventyr som kittlar fantasin. Även lättläst finns i utgivningen.

I Hautalas egen produktion finns en serie som utspelar sig i Världsarvet med titlar ss. Jättens fotspår, Spöket på Kummelgrund och Den stammande dödsskallen. Andra spöken rör sig till exempel på Österbottens museum i boken Det spökar på museet.

Tiina berättar att hon strävar efter att böcker som utspelar sig på tvåspråkiga områden också ska översättas till svenska så fort finansieringen ordnar sig. Den finlandssvenska marknaden är tyvärr så liten att förlaget inte kan vänta sig vinst på översättningarna. Men finns det vilja brukar det lösa sig. I augusti kommer till exempel boken Domowik i skuggan av Raseborg ut på svenska i samarbete med Luckan Raseborg.

Lokal historia

Det lokala verkar intressera läsarna allt mer. Nyligen har Tiina Hautala gett ut boken Andarnas Vasa på både svenska och finska. Det blev mycket material över då hon skrev om Vasa och Österbotten.

Så historierna i den här boken är helt nya, inte återanvända från någon tidigare bok. I serien finns också spökhistoriesamlingar skrivna av andra författare, t.ex. Andarnas Åbo på svenska och därtill kan man läsa böcker om andar i Tammerfors, Raumo och Estland på finska. Eller varför inte läsa om spöken på hotell. Dem har Tiina Hautala samlat i boken Hotellien henget.

Kräver Forskning

Även om man kan tycka att böckerna bara är fantasier så kräver de en hel del forskning. Tiina vill också ge faktakunskap om lokalhistoria, byggnadstraditioner och hur olika trauman påverkat uppkomsten av andar och spöken. Till exempel var nog Vasa brand 1852 ett betydligt större trauma än vi inser idag.

Då en hel stad brinner upp är det inte bara hem och hus som förstörs utan också alla myndigheter och ämbetsverk blir ”hemlösa”, de som ska ge oss hjälp och trygghet mitt i katastrofen.

Detta syns ännu idag i Vasa genom de breda esplanaderna och brandgatorna i så gott som varje kvarter i centrum av staden. Tidigare fanns det också betydligt fler brunnar i staden än lagen föreskrev, allt för att vara beredda OM katastrofen skulle upprepa sig.

Mångsidighet

I ett litet förlag gäller det att vara kreativ. Böckerna säljer bäst på specialmässor och lokala marknader. Förlaget har också temaprogram (Spökskolan – undervisningspaket) för skolklasser. Intressanta uppgifter och fakta samt en lärarhandledning ingår.

Man har också samarbetat med Vasa stadsorkester i Waasa Gothic-konserten, och guidade turer runt om i staden och landskapet avlöser varandra. Det finns också spel, vykort och tecknade seriealbum i shoppen. Författarna kommer från olika delar av Finland och andra delar av världen.

– Jag skulle aldrig ha trott att mitt udda intresse faktiskt skulle kunna bli mitt levebröd – det är helt fantastisk, säger Tiina Hautala och låter oss förstå att man aldrig själv ska döma ut sina snilleblixtar.

---