Huvudtema

– utgående från läsarnas svar

Tråkigt arbete, ekonomiska bekymmer, oro för anhöriga, för mycket arbete och en känsla av att alla sliter och river i en. Så lyder svaren vi fick då vi efterlyste läsarnas erfarenheter av stress.

Den här gången väljer vi att koncentrera oss på två slags stress som verkar gå hand i hand: boreout – utmattning på grund av uttråkning – och ekonomisk stress.

Bland svaren vi fick citerar vi:

”Jag har varit företagare cirka 20 år. Jag brinner för det jag gör, vissa år har gått lysande. Men massor av tid går åt till en massa tråkiga saker som slukar min energi. Långa samtal som inte leder till köp, problem med bokföringsbyrån, ställa upp och berätta för eventuella kunder som sen beställer varor av sämre kvalitet på nätet.

Jag har så många idéer på utveckling, men jag skulle behöva pengar för att sätta i gång. Känns som att jag stampar på stället. Min partner har lönejobb som vi inte skulle klara oss utan. Det sliter på självkänslan att inte kunna utveckla idéer och inte klara sig ens på det man gör. Känns som att jag söker en tråd att börja nysta ifrån, men hittar den inte. Är faktiskt uppgiven, sover uselt, aldrig glad.”

”Ensamförsörjare med två barn. Jobbar halvtid. Har funkat någotsånär, men regeringen vi har gör att jag inte kommer att klara min och barnens vardag. Det finns inte heltidsjobb så där bara att börja med. Det finns inte billigare bostäder att flytta till heller. Ska vi börja bo i tält?”

”Jag lyckades få nytt jobb i fjol. Nu har jag lite lägre lön, men jobbet känns meningsfullt och jag har trevliga arbetskamrater. Alla hjälper alla och alla pratar med alla. Jag går pigg till jobbet, har energi då jag kommer hem. Nu är livet riktigt, riktigt bra.”

Det är här vi tar avstamp till artiklarna vi publicerar.

Anne Manner

---

Viktigt att känna mening

Forskning visar att även tristess i arbetet kan orsaka utmattning. Det visar tydligt hur viktigt det är att arbetet känns meningsfullt.

Gör arbetsbördan att tiden inte räcker till? Eller känns arbetet meningslöst, minuterna sega som klister? Båda tillstånden kan stressa dig till utmattning.

Anne Manner

Enligt forskning gjord av Arbetshälsoinstitutet och Emlyon Business School upplever nästan varannan arbetstagare sitt arbete som tråkigt. Många av dem lider av ständig trötthet.

– En ständig känsla av tristess i arbetet tyder på att allt inte står rätt till. Då har vi ett illamående som kräver åtgärder.

Det säger Lotta Harju, som i egenskap av biträdande professor på Emlyon Business School i Frankrike är en av de som forskat i frågan.

Här låter vi vår sakkunniga, beteendevetaren Lidija Björkenblom, kommentera det forskarna kommit fram till. Hon påpekar att hon inom sin utbildning specialiserat sig på vuxenmobbning, och mest arbetat bland barn och unga. Utöver de erfarenheter hon har från skolvärlden har hon sett det som forskningen påvisar i andra sammanhang.

– Jag är inte förvånad. I stället är jag glad över att det äntligen har forskats i frågan, för problemet är mycket vanligare än de flesta tror.

Ofta handlar det om att arbetet i praktiken inte är det som arbetsbeskrivningen säger. En person som har stor kapacitet kanske tvingas arbeta med monotona sysslor, eller ständigt tampas med problem som kunde åtgärdas.

– Jag arbetade på ett teknikföretag en kort tid. Det var bra betalt, dessutom goda förmåner och lätt att bli anställd, och jag ville göra någonting annat än att arbeta inom sjukvården. Men, men…

Att göra monotona arbeten behöver inte leda till utmattning, eller ens till vantrivsel. Vi får hålla i minnet att alla är individer. En del människor finner trygghet i rutiner och genom att ha samma arbetsuppgift hela tiden.

Medan andra – det visar forskningen vi hänvisar till i början av texten – behöver omväxling, möjlighet att lära sig mer, kreativitet och en känsla av att kunna påverka.

Lidija Björkenblom stegade iväg till ledningen och föreslog att de anställda skulle rotera för att få omväxling och samtidigt se sambandet mellan de olika sysslorna. Men ledningen tyckte sådant var onödigt.

– Ingen mådde bra på den arbetsplatsen. Många var i luven på varandra, gapade och skrek och betedde sig allmänt illa.

Hon känner även till en arbetssituation där en kreativ och introvert person arbetade med kundbetjäning – ett arbete som låg långt ifrån personens utbildning. Det höll på att sluta riktigt illa. Personen fick samma symptom som en som lider av för stor arbetsbelastning: ständig trötthet, cynism, sömnlöshet, värk i kroppen samt snedvriden självbild som sa att hen inte duger mycket till och inte förtjänar att ha det bättre. Immunförsvaret sjönk katastrofalt. Personen, som i normala fall haft i snitt en influensa eller förkylning vart tredje år, drabbades svårt av influensa nästan varannan månad.

Till all lycka för både individen och samhället lyckades personen få ett arbete som motsvarade utbildningen och personligheten. Introverta personer blir dränerade på energi av människomöten. Kreativa människor mår dåligt av rutiner och sysslor de inte kan utveckla eller själva utvecklas inom.

– Rätt person på rätt plats är en bra grundregel. Men samtidigt ska vi minnas att alla är bra på en del saker, mindre bra på annat. Det vi är mindre bra på kan vi lära oss mer om.

De flesta av oss mår bra av att utvecklas. Därför är det även viktigt att vi kan byta yrke, prova på nya arbeten och få ta egna initiativ till förbättringar. Det gynnar både hälsan och plånboken – såväl den privata som samhällets.

---

Ekonomisk stress kan drabba vem som helst

Vår gästskribent Linda Holm har erfarenhet av att i sitt arbete möta människor med ekonomiska bekymmer. Hon vet att vi alla kan drabbas, att följderna kan vara riktigt svåra, men också att det finns rådgivare som hjälper.

Text: Linda Holm

Foto: Anne Manner

Det har pratats en hel del den senaste tiden i media och i olika samhällsdebatter om de försämringar nuvarande regering har åstadkommit för dem som redan tidigare haft det svårt ekonomiskt.

Det är ingen nyhet att samhällsutvecklingen går mot en trend där de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare. Klyftorna i samhället ökar och det här påverkar allra mest dem som redan är längst nere i det ekonomiska träsket. De nya ändringarna gällande olika bidragsformer påverkar allt fler, speciellt ensamstående föräldrar.

Att vara ensamstående förälder är redan i sig en mental påfrestning och att ytterligare tvingas dra åt svångremmen kan ge vem som helst gråa hår.

Ekonomisk stress och ekonomiska bekymmer är dock inget som drabbar enbart ensamstående föräldrar. Alla kan drabbas av ekonomisk kris, och utgångsläget är att ingen egentligen är immun.

Olika livshändelser och oförutsedda tragedier av olika slag är något som var och en av oss kan tvingas möta när man minst anar det. En skilsmässa, ett misslyckat husköp, en olönsam företagsverksamhet, arbetslöshet eller sjukdom är några av de händelser man inte själv kunnat påverka eller förutse. Därtill kan man råka ut för olika former av bedrägerier.

När den egna privatekonomin plötsligt tar en oväntad vändning, och i värsta fall en kraschlandning, vänds hela ens liv upp och ner. En stabil ekonomi är en trygghet som många av oss tar för given. När det vana och trygga inte längre finns där och faktumet att pengarna av olika orsaker inte längre räcker till tvingas man göra omprioriteringar i vardagen. I många fall kan det bli svårt att klara av de fasta kostnaderna. Man kan tvingas prioritera mellan räkningar och mat.

Finländare är måna om att sköta sin ekonomi, sina lån och sina räkningar. Vi är plikttrogna och vill göra rätt för oss. När det blir svårt att klara av dessa åtaganden känner vi oss misslyckade och får mindervärdeskomplex. Vi skäms för att vi inte klarat av det som kan anses vara en grundpelare i livspusslet.

Det blir lätt en ond cirkel där man försöker upprätthålla fasaden så att grannarna inte skall se att vi har misslyckats. Man vill ofta fortsätta leva som förut, även om ekonomin inte tillåter det. För vad ska folk annars tänka och säga?

Detta kan leda till att man tar små lån för att klara av räkningarna. En quick fix-lösning som inte är mer än vad den låter som – en lösning för stunden. Men ett problem på lång sikt. Nästa månad räcker inte heller pengarna till, och man tar ett nytt lån i hopp om att det ordnar upp sig inom kort. Hoppet och önskan om att nästa lån skall återställa balansen och ekonomin som helhet. En önskan som småningom övergår i förtvivlan, eftersom det lilla lånet man tog första gången blir en stor utgift i slutändan. Det löste problemet med räkningarna för stunden, men följande månad är de sammanlagda utgifterna ännu större. Den onda spiralen är ett faktum.

Att hamna i ekonomisk kris och stress orsakar en mängd olika symptom. Skammen och känslan av misslyckande förekommer i olika grad hos så gott som var och en. I många fall kan det leda till destruktiva tankar och man håller problemen för sig själv. Man vågar kanske inte ens berätta för sin partner.

Det är svårt att be om hjälp, eftersom man inte vill erkänna högt att man anser sig ha misslyckats eller vara misslyckad. Det är också rätt vanligt att man tror att man är den enda som drabbats och skuldbelägger sig själv, ofta väldigt hårt. Man är rädd för andras kritik och syn på en själv som människa. I en parrelation kan även rädslan finnas att partnern skall lämna en. Man är rädd för vad som händer när fasaden man försökt upprätthålla rämnar.

All denna skam och ångest är tung att bära ensam. Man är långt ifrån den enda som har drabbats och behöver inte vara ensam med dessa problem. Men första och svåraste steget mot att be om hjälp måste man själv ta.

Det finns hjälp att få, och avgiftsfri rådgivning ges av olika aktörer inom offentliga sektorn.

---

Har du råd med stress?

Prestera hållbart. Leva ett balanserat liv som stöder både hälsa och framgång. Det är det ultimata målet för de flesta Sandra Lindholm möter i sitt arbete som coach.

Steg för steg kan du lära dig att skapa balans i tillvaron, säger coachen och föreläsaren Sandra Lindholm.

Text och foto: Anne Manner

Den stresshantering Sandra Lindholm lär ut handlar om hjälp till självhjälp, om att satsa på hälsan, familjen, jobbet och fritidsintressen i en balanserad tillvaro.

Lindholm är bosatt i Tenala i Raseborg, men har ett betydligt större arbetsfält än så. I mars var hon inbjuden av Malax företagare att föreläsa om hur en hållbar balans är möjlig att skapa. Hon jobbar även online.

– Många, inte minst företagare, brinner för sitt arbete. De har massor av idéer men tiden och orken räcker inte till för att förverkliga dem. De vill så gärna fortsätta framåt, men inte offra hälsan och privatlivet.

Det dåliga samvetet blir en lika trist som ständig följeslagare. Frustationen över att inte riktigt hitta vägen in i hälsosammare vanor växer. Symptom som huvudvärk, ångest och sömnproblem dyker upp, resultat i form av högt blodtryck och andra allvarliga hälsoproblem följer efter.

– Då vardagen handlar mer om att släcka bränder leder inte insatserna framåt, om man så arbetar nästan dygnet runt.

Så här ska livet inte vara. Alla vet att det inte fungerar i längden. Sandra Lindholm vet mycket väl hur viktigt det är att ta hand om sig själv. Dels är hon utbildad sjukskötare, dels har hon egen erfarenhet av utmattning och ohälsa. Efter en nystart som företagare år 2021 ökar hon på kunskapsförrådet och vill hjälpa allt fler att hitta balansen som ger en hållbar livsstil.

Någon dag jobbar hon tolv timmar, men en annan kanske bara fyra. Självklart står hon framför publiken med högre puls än vanligt, men det är helt normalt. Men att ständigt jobba tolv timmar om dagen eller mer, och att alltid ha förhöjd puls är farligt.

– Vi behöver förmågan att reagera med stress för att överleva. Men stressen får inte vara konstant. Det ör vår fina hjärna som ställer till med problem, medan vårt nervsystem sköter sin enda uppgift, nämligen att hålla oss vid liv.

Lindholm förklarar skillnaden så här:

– Tänk dig en antilop som blir jagad av ett lejon. Antilopen flyr och klara sig. Efter stresspåslaget ställer den sig lugnt och betar. En människa i jämförbar situation gör inte alls så. Hon sätter i gång och ältar det som skett.

Vi svarar på stress med tre olika åtgärder: flyr, kämpar eller fryser till.

– Reaktionerna kan du inte kontrollera och styra, men genom att lära dig känna igen signalerna kan du reagera och svara annorlunda, säger Sandra Lindholm.

I sitt arbete hjälper hon sina kunder att förstå hur kroppen fungerar, att lyssna på signalerna och att börja svara på ett mer genomtänkt sätt, till exempel med att säga nej då det känns som rätt svar.

– Ett annat exempel på svar är att ta en promenad eller en tupplur, och att påminna dig själv om att du är tillräcklig och att du är värd både framgång och hälsa.

Många känner säkert igen sig då Lindholm påminner om tänkesättet att vi inte är fullvärdiga om vi inte pressar oss till det yttersta.

– Då är den stora frågan: vad har du råd med? Med ökad stress ökar också risken för ohälsa i form av utmattning, övervikt, mag- och tarmsjukdomar, stroke, hjärt- och kärlsjukdomar och mycket mer. Risken för olycksfall är också stor i brådska och tillstånd av trötthet.

Exempel på sådant som hjälper en person att hitta balansen i den egna tillvaron är medveten andning, rörelse och träning, mindfulness och meditation, sömn och återhämtning, självregleringsteknik och meningsfulla relationer.

– Allt funkar inte för alla och jag säger aldrig ”gör si, gör så”.

Signalen hon ger är att lika mycket som de hon hjälper behöver lyssna på kroppen, behöver hon själv lyssna på varje persons behov och reaktioner.

– Ingen ska behöva offra sin hälsa för sin framgång, inte heller vice versa.

Vår smarta hjärna kan ställa till det för oss, konstaterar Sandra Lindholm.

---

Kolumn om stress

Britt-Marie Norrgård

Så var det med det

He va he! var min första tanke då jag öppnade kuvertet och tog fram brevet där det stod att jag beviljats full invalidpension från och med den första november.

Aldrig har jag väl velat jobba så mycket som just då.

Jag hade ju inbillat mig att jag skulle ha tio år på mig ännu att förverkliga ett och annat. Oumbärliga jag! Hur ska….äsch, ingen är oumbärlig, det vet man ju nog bara man tänker efter. Och vill acceptera fakta.

Jag tror fler än tidigare kan sätta sig in i hur det är att bli pensionär efter pandemivåren då det normala livet stannade som i en vägg. Lika som pensionären njöt många av de första veckornas mindre stress och möjlighet att hinna göra allt det där man tänkt göra ”sen då jag har tid”. Många tyckte det var bra att isoleringen kom då vi gick mot ljusare tider och allting andades hopp och förnyelse och naturen lockade ut på vandringar och cykelturer.

Men alla går inte i pension på våren. Alla som blir pensionerade är inte i ett sådant skick att det är lätt att delta i allehanda aktiviteter och tillställningar. En sväng till postlådan kan vara alldeles tillräcklig.

För att inte tala om inkomsten. Nu då man äntligen skulle ha tid och kanske ork att gå på teater, konserter, resa och göra annat trevligt, lyser det rött på kontoutdraget varje månad hur man än försöker leva sparsamt.

Inkomsten är väl ungefär hälften av lönen, men skatteprocenten gör att månadens inkomst är långt ifrån hälften. Inget nöje att titta i börsen och inga andra nöjen heller i sikte.

Visst finns det pensionärer som kan unna sig livets goda på sin ålders höst, de som fått jobb genast efter utbildningen och fått vara friska, och kanske till och med haft råd att placera sina pengar.

Men kanske man inte ska ha trevligt eller unnas det man fantiserat om hela livet.  Man ska sätta sig med armarna i kors och vänta på den ljusa evigheten eller den eviga hettan – vem vet. Börjar tro det är en bluff det också, lite så där som man har väntat hela livet: bara du börjar skolan, bara du hittar den rätta, bara du studerar så får du jobb. Bara du får ett bra jobb. bara du får barn, bara barnen flyttat hemifrån, bara du får vara frisk…

Men INGEN talar om vad man ska göra om man blir mobbad i skolan, om du inte hittar den rätta eller inte får jobb efter studierna, Du kanske inte får barn (speciellt om du inte har hittat den rätta), barnen kanske inte har råd att flytta hemifrån och du kanske inte får vara frisk.

Då smyger sig stressen på – på riktigt. Dagarna och åren rullar iväg, allt det där man tänkt göra sen, inser man att aldrig kommer att bli av. Allt fler pillerburkar gnager ytterligare på pengbörsen. Och bilen, som gett frihet, är snart för dyr i drift.

Då sitter man där, med en inre stress, och känner sig förbrukad och vården ger en pillerburk till. Tänk om sköterskan i stället gav en vettig liten uppgift per vecka och samlade ihop ett gäng per dag på gemensam lunch- och pratstund.

Det kunde ge samhället inbesparingar på riktigt!

Då skulle ingen behöva känna att ”he va he” utan se fram emot nästa dag.

---

Mars månads tema

Frågan är lätt att svara på: för att mobbning är oacceptabelt. Varför någon blir mobbad är också lätt att svara på: därför att det finns mobbare. Min storebror Tapani är ett språkgeni. Är han utomlands en vecka kommer han hem och talar det besökta landets språk, även om han aldrig tidigare hört det. I dag talar han sju språk: svenska och finska fullständigt, engelska flytande, tyska, grekiska, spanska och turkiska i den grad att han kan kommunicera. Snart ger han sig i kast med estniska.
Han hoppade av gymnasiet på grund av den svåra mobbning han utsattes för.
– Lärarna gjorde inte ett jota, de brydde sig inte om det här även om de inte kunde undgå att se vad som pågick.

Han är inte säker på att han skulle ha valt språkstudier på högskolenivå. I så fall borde han ha fått hjälp mot sin sömnlöshet långt tidigare.
– Jag led av sömnlöshet redan som barn. Det var först i vuxen ålder, då jag fick rätt medicin och började kunna sova, som språken började fastna i mitt huvud.

Min bror är gift och har en son. Han bryr sig om utsatta människor, ställer upp i vått och torrt – tyvärr ibland till den grad att han själv far illa. Så gör vi alla tre syskon och så gjorde vår mamma.
Tapani klagar aldrig över att han blivit mobbad, trots att den ohälsa som hindrat honom från mycket gott i livet är ett tydligt spår av mobbningen. Han är kunskaps- och lösningsorienterad.

Han är händig och kreativ, musikalisk och konstnärlig. Han är utbildad byggnadsritare, båtbyggare och timmerman.
En gång beställde en jurist ett trädgårdsmöblemang av honom. Hantverkets pris – som var alldeles för billigt – passade inte damen, så hon slängde en självvald summa åt min bror. Var det för att hela han signalerar vänlighet? Var juristen en mobbare som nosade upp en sargad självbild? Det är frestande att skriva ”Jag skulle minsann ha tagit kärringen i nacken och hivat ut henne”. Fel! Man ska inte behöva ha förmågan att aggressivt försvara sig. Det är den som beter sig illa som bär ansvaret och borde skämmas.

En av mina goda vänner har blivit mobbad i skolan. Hon är extremt kunnig inom sitt yrke, men blir fortfarande i vuxen ålder fruktansvärt illa behandlad. Hon klarar inte av att ryta ifrån, men är tvungen att ringa ambulans då och då, för att hennes kropp skriker på hjälp på en mängd olika sätt så fort hon utsätts för någonting som påminner om mobbning.

En av mina väninnors son blev mycket svårt mobbad i skolan. När skolan äntligen, efter föräldrarnas återkommande försök, tog tag i problemet, ringde kuratorn till föräldrarna och sa:
– Nu vet jag varför han blir mobbad. Han klär sig inte som de andra!

Nej, det här får inte fortgå. I vårt artikelpaket lyfter vi fram ett riktigt skräckexempel på hur det går till i lilla Svenskfinland. En beteendevetare och en pedagogie magister, båda specialiserade på mobbning, bidrar med sakkunskap.

---

Specialläraren startade en systematisk mobbning av en familjs tre barn. Hon lyckades värva rektor, klasslärare, utbildningschef, polis och skolelever. Lärarna ställde diagnoser som inga proffs har kunnat bekräfta.

Allt började med att familjens äldsta dotter deltog i vanligt prat med klasskamraterna. Det visade sig att flickan hade nära släktingar som hade spännande arbeten och var framgångsrika ute i ”stora världen”. Läraren fick för sig att flickan fantiserat ihop allting och skickade henne till psykolog för utredning.
– Vår dotter var 12 år då hon blev stämplad som lögnare. När läraren fick klart för sig att alltihop var sant, kunde hon inte erkänna sitt fel utan började en systematisk mobbning som hon sen utsatte alla våra tre döttrar för.

Vi låter mamman vara anonym för att skydda familjen. Vi har facit i hand: när fallet uppmärksammades i en regional tidning utsattes familjen för både trakasserier och hot.

Att skicka en elev till skolpsykolog utan att diskutera med föräldrarna är ett brott mot lagen om grundläggande utbildning 31 a §. Så började läraren en mobbning som tog sig allt grövre former.

Flickan hade goda skolframgångar. Trots det placerades hon i en specialklass efter lågstadiet. Också det beslutet fattades över huvudet på föräldrarna och mot flickans uttryckliga vilja. Hon ingick nu i en klass där alla utom hon själv hade specialsvårigheter. När skolan inte lät henne byta till vanlig klass, trots de framgångar hon klart visade, förlorade hon motivationen och struntade fullständigt i skolarbetet.

En av döttrarna fick inte samma skolböcker som klasskamraterna. Bland annat fick hon hålla sig till treans matematikbok, medan klasskamraterna på femman fick lära sig på rätt nivå.

– Mina flickor låg katastrofalt efter i många viktiga ämnen när de gick ut högstadiet. Trots det har de i dag utbildning och bra arbeten. Självklart var de tvungna att jobba mycket hårdare än studiekamraterna för att ta sig fram till examen.
Den kapacitet som krävs för sådana bedrifter är precis vad skolans vuxna under alla år förminskat.

Specialläraren lyckades manipulera andra lärare och även rektorn så fullständigt att flickans systrar ”ärvde” mobbningen. Den äldsta flickan skuldbelade sig själv för det.
– Hon gjorde två självmordsförsök. Hon kände att familjen skulle ha det bättre om hon försvann.
Mamman är tvungen att dra djupt efter andan innan hon fortsätter berätta.

– Självkänslan hos alla tre är allvarligt skadad. Även om omgivningen lyfter på hatten av beundran över hur alla tre kämpat sig fram till examina, ser de tre sig själva som sämre än alla andra.


– När en av flickorna skulle börja skolan sa specialläraren helt öppet på ett möte att om vi inte går med på att placera flickan i specialklass, utan propsar på att hon ska gå i vanlig klass, ska läraren personligen se till att vår dotter inte får minsta lilla stöd.

Ingen av de andra vuxna från skolans sida reagerade på lärarens hot, men hon fick trots allt inte sin vilja genom. Flickan började i vanlig klass. Det kunde läraren inte smälta. Medan de andra barnen på ettan fick diktamen med enstaka enkla ord, fick speciallärarens nya hackkyckling en diktamen som användes för sjätteklassare.

Anne Manner

---

Bygg relationer. Poängtera allas lika värde. Det säger beteendevetaren Lidija Björkenblom, som har över 30 års erfarenhet av arbete som skolkurator. Hon har tagit fram metoder som bevisligen motverkar mobbning.

Inom beteendevetenskapen har Lidija Björkenblom specialiserat sig på vuxenmobbning. I yrkeslivet har hon mestadels arbetat som skolkurator, med allt från ettor till gymnasienivå. Så här säger hon:

När jag hör om fallet med mobbningen av de tre barnen i en och samma familj slår det mig ännu en gång hur fruktansvärt starka krafter som ligger bakom mobbning. Det är oerhört tragiskt att mobbare är så skickliga på att manipulera sin omgivning. All mobbning är oacceptabel, men när vuxna ger sig på barn har alla gränser passerats. Och jag undrar vad alla de som lät henne fortsätta, och som till och med bidrog till mobbningen, är för ena fegisar. Så vidrigt och ynkligt beter sig inte en kompetent, sund person.
Att skolan dessutom mörklägger sanningen inför både polis och justitieombudsman visar med all tydlighet på rädsla. Sådana människor borde aldrig ens ha blivit anställda! Tyvärr är de här människorna skickliga på att manövrera sig till höga positioner, och de söker sig ofta till jobb där de kan förtrycka andra.
Vi som tar itu med mobbning utmålas av mobbarna och deras påhejare som stridslystna. Det är ingenting att bry sig om, så länge man själv har sunda relationer med andra trygga och kompetenta människor.

När jag pratat med elever som blivit illa behandlade, har jag frågat hur de skulle vilja ha det. Deras önskan har alla gånger varit att alla skulle hälsa på dem, vara vänliga och trevliga, att de kunde umgås på ett sunt sätt och kanske till och med vara kompisar utanför skolan.
Det här borde vara självklart överallt där människor möts.
Alla som kliver över tröskeln till skolan har rätt att känna sig värdefulla. Vi har alla ett ansvar för hur vi bemöter våra medmänniskor, och i skolan är det vår gemensamma uppgift att ta vara på varje individs talanger och personlighet. Och för att kunna göra det krävs kommunikation. Från första skoldagen ska mobbning förebyggas. Vi ska komma ihåg att berömma, bekräfta och se varandra. Alla är bra på någonting, sämre på annat – som går att utveckla. Med den inställningen lockar vi fram det goda hos varandra.

Under min första tid som skolkurator hade jag hand om fyra skolor med klasserna 1–6. Skolorna hade varit utan kurator länge och problemen var chockerande stora. Lärarna larmade och behövde verkligen hjälp. Jag kom till skolans värld från underjorden, det svartaste av det svarta: missbrukarvården. Jag sökte skolkuratorstjänsten för att jag ville arbeta förebyggande, ville ge barnen verktyg för att hantera livet på ett bättre sätt så de slapp göra de katastrofala snedsteg jag sett alltför många ta redan i skrämmande unga år.

Oron i klasserna var stor och problemen så svåra att såväl inlärningen som allas hälsa blev allvarligt lidande. Det förekom mycket mobbning. Barnen bet varandra, spottade, sparkade och slog både varandra och lärarna. Sådant beteende är givetvis oacceptabelt, men att bestraffa är bortkastad möda. Vi måste komma ihåg att det är ett rop på hjälp och det är vi vuxna som måste fånga upp nödropen och ge all hjälp vi kan ge.
Samtidigt måste vi vara realister och inse att det finns både barn och vuxna som är hopplösa fall – för att de aldrig har utvecklat empati. Vår empatiska förmåga utvecklas under våra fem första levnadsår och går alltså inte att lära in i efterhand.

Jag insåg hur viktigt det är att som kurator röra sig bland eleverna i skolornas utrymmen, i stället för att sitta i arbetsrummet och vänta på att elever skulle ta kontakt. Dels sänkte jag tröskeln för alla att ta kontakt med mig, dels kunde jag bilda mig en realistisk uppfattning om hur både elever och personal hade det i skolan.

Jag besökte alla klasser och berättade vem jag var och vad en kurator gör. Jag lyckades få till ett brett samarbete med skolsköterska och speciallärare. polis, socialtjänst, fältassistenter, barn- och ungdomspsykiatrin och studie- och yrkesvägledare. För de yngre barnen förklarade jag att om man har ont i kroppen så kan skolsköterskan hjälpa, och om man har ont i känslorna kan man komma till kuratorn. Jag var noga med att kommunicera med all personal och med föräldrarna till eleverna.

Det första jag gjorde var att bilda vänskapsgrupper. Fyra till sex elever åt gången, alla från samma klass, fick komma för att prata om relationer. Jag ville att de skulle lära känna varandra bättre, och framför allt se varandras goda sidor.
I grupperna pratade vi om olika situationer. Bland annat ställde jag frågan ”Hur ska man vara när man är vän med någon?”
Jag upptäckte att frågan var väldigt främmande för många barn. Hos en del fanns varken empati eller förståelse, medan andra var väldigt empatiska och hjälpsamma. Bristen på empati går som sagt inte att reparera, men frågan manade trots allt barnen att tänka efter.

Jag såg snabbt att jag lyckades så tankefrön hos barnen. Deras tänkesätt utvecklades i positiv riktning. När någon berättade att hen varit elak mot någon, ställde jag följdfrågor så att eleven själv fick konstatera att det inte är bra att bita, sparka och slå någon, eftersom det gör ont och den andra blir ledsen. Följande steg var att få barnen att tänka ut andra sätt att hantera sin ilska.
Med tiden tog jag fram allt fler metoder för att stärka barnen och ungdomarna. För att stärka barnens verbala förmåga gjorde vi tillsammans känslolexikon. Jag använde mig av fingerdockor, ”magiska” stenar, trollspö, rörelser och musik från hela världen.
För de äldre barnen och ungdomarna utvecklade jag värderingsövningar. De borde användas av alla i skolans värld, ja även i andra sammanhang.

Tråkigt nog har mobbade barn och ungdomar lätt för att skuldbelägga sig själv för att de blir mobbade. Den inställningen stärks av att det är den mobbade som flyttas till en annan skola undan mobbning. Självklart är det mobbarna som ska flyttas, och separeras så de inte kan fortsätta gadda ihop sig.
Samma praxis borde gälla när det är vuxna som mobbar.

Jag minns ett fall där en lärare systematiskt kränkte en elev inför hela klassen. Efter att ha tigit och lidit i månader kom eleven till mig och sa:
– Nu måste någon ta itu med den där läraren, annars hämtar jag en kniv och mördar honom!
Jag tog omedelbart kontakt med rektorn och skolsköterskan – som hade känt till det hela men hållit tyst – och det hela slutade med att han fick sparken. Det är alltför ovanligt, men ibland har rättvisan sin gång.

Anne Manner
Foto: privat

---