Huvudtema

  • Skolmobbning som tema – varför?


    Frågan är lätt att svara på: för att mobbning är oacceptabelt. Varför någon blir mobbad är också lätt att svara på: därför att det finns mobbare. Min storebror Tapani är ett språkgeni. Är han utomlands en vecka kommer han hem och talar det besökta landets språk, även om han aldrig tidigare hört det. I dag talar han sju språk: svenska och finska fullständigt, engelska flytande, tyska, grekiska, spanska och turkiska i den grad att han kan kommunicera. Snart ger han sig i kast med estniska.
    Han hoppade av gymnasiet på grund av den svåra mobbning han utsattes för.
    – Lärarna gjorde inte ett jota, de brydde sig inte om det här även om de inte kunde undgå att se vad som pågick.

    Han är inte säker på att han skulle ha valt språkstudier på högskolenivå. I så fall borde han ha fått hjälp mot sin sömnlöshet långt tidigare.
    – Jag led av sömnlöshet redan som barn. Det var först i vuxen ålder, då jag fick rätt medicin och började kunna sova, som språken började fastna i mitt huvud.

    Min bror är gift och har en son. Han bryr sig om utsatta människor, ställer upp i vått och torrt – tyvärr ibland till den grad att han själv far illa. Så gör vi alla tre syskon och så gjorde vår mamma.
    Tapani klagar aldrig över att han blivit mobbad, trots att den ohälsa som hindrat honom från mycket gott i livet är ett tydligt spår av mobbningen. Han är kunskaps- och lösningsorienterad.

    Han är händig och kreativ, musikalisk och konstnärlig. Han är utbildad byggnadsritare, båtbyggare och timmerman.
    En gång beställde en jurist ett trädgårdsmöblemang av honom. Hantverkets pris – som var alldeles för billigt – passade inte damen, så hon slängde en självvald summa åt min bror. Var det för att hela han signalerar vänlighet? Var juristen en mobbare som nosade upp en sargad självbild? Det är frestande att skriva ”Jag skulle minsann ha tagit kärringen i nacken och hivat ut henne”. Fel! Man ska inte behöva ha förmågan att aggressivt försvara sig. Det är den som beter sig illa som bär ansvaret och borde skämmas.

    En av mina goda vänner har blivit mobbad i skolan. Hon är extremt kunnig inom sitt yrke, men blir fortfarande i vuxen ålder fruktansvärt illa behandlad. Hon klarar inte av att ryta ifrån, men är tvungen att ringa ambulans då och då, för att hennes kropp skriker på hjälp på en mängd olika sätt så fort hon utsätts för någonting som påminner om mobbning.

    En av mina väninnors son blev mycket svårt mobbad i skolan. När skolan äntligen, efter föräldrarnas återkommande försök, tog tag i problemet, ringde kuratorn till föräldrarna och sa:
    – Nu vet jag varför han blir mobbad. Han klär sig inte som de andra!

    Nej, det här får inte fortgå. I vårt artikelpaket lyfter vi fram ett riktigt skräckexempel på hur det går till i lilla Svenskfinland. En beteendevetare och en pedagogie magister, båda specialiserade på mobbning, bidrar med sakkunskap.


    Chefredaktören Anne Manner hälsar:

    – Alltför lite görs för att få slut på mobbningen. Vi vill lyfta fram kunskap som finns för att hjälpa arbetet på traven.


  • Lärare utsatte syskon för mobbning


    Specialläraren startade en systematisk mobbning av en familjs tre barn. Hon lyckades värva rektor, klasslärare, utbildningschef, polis och skolelever. Lärarna ställde diagnoser som inga proffs har kunnat bekräfta.

    Allt började med att familjens äldsta dotter deltog i vanligt prat med klasskamraterna. Det visade sig att flickan hade nära släktingar som hade spännande arbeten och var framgångsrika ute i ”stora världen”. Läraren fick för sig att flickan fantiserat ihop allting och skickade henne till psykolog för utredning.
    – Vår dotter var 12 år då hon blev stämplad som lögnare. När läraren fick klart för sig att alltihop var sant, kunde hon inte erkänna sitt fel utan började en systematisk mobbning som hon sen utsatte alla våra tre döttrar för.

    Vi låter mamman vara anonym för att skydda familjen. Vi har facit i hand: när fallet uppmärksammades i en regional tidning utsattes familjen för både trakasserier och hot.

    Att skicka en elev till skolpsykolog utan att diskutera med föräldrarna är ett brott mot lagen om grundläggande utbildning 31 a §. Så började läraren en mobbning som tog sig allt grövre former.

    Flickan hade goda skolframgångar. Trots det placerades hon i en specialklass efter lågstadiet. Också det beslutet fattades över huvudet på föräldrarna och mot flickans uttryckliga vilja. Hon ingick nu i en klass där alla utom hon själv hade specialsvårigheter. När skolan inte lät henne byta till vanlig klass, trots de framgångar hon klart visade, förlorade hon motivationen och struntade fullständigt i skolarbetet.

    En av döttrarna fick inte samma skolböcker som klasskamraterna. Bland annat fick hon hålla sig till treans matematikbok, medan klasskamraterna på femman fick lära sig på rätt nivå.

    – Mina flickor låg katastrofalt efter i många viktiga ämnen när de gick ut högstadiet. Trots det har de i dag utbildning och bra arbeten. Självklart var de tvungna att jobba mycket hårdare än studiekamraterna för att ta sig fram till examen.
    Den kapacitet som krävs för sådana bedrifter är precis vad skolans vuxna under alla år förminskat.

    Specialläraren lyckades manipulera andra lärare och även rektorn så fullständigt att flickans systrar ”ärvde” mobbningen. Den äldsta flickan skuldbelade sig själv för det.
    – Hon gjorde två självmordsförsök. Hon kände att familjen skulle ha det bättre om hon försvann.
    Mamman är tvungen att dra djupt efter andan innan hon fortsätter berätta.

    – Självkänslan hos alla tre är allvarligt skadad. Även om omgivningen lyfter på hatten av beundran över hur alla tre kämpat sig fram till examina, ser de tre sig själva som sämre än alla andra.


    – När en av flickorna skulle börja skolan sa specialläraren helt öppet på ett möte att om vi inte går med på att placera flickan i specialklass, utan propsar på att hon ska gå i vanlig klass, ska läraren personligen se till att vår dotter inte får minsta lilla stöd.

    Ingen av de andra vuxna från skolans sida reagerade på lärarens hot, men hon fick trots allt inte sin vilja genom. Flickan började i vanlig klass. Det kunde läraren inte smälta. Medan de andra barnen på ettan fick diktamen med enstaka enkla ord, fick speciallärarens nya hackkyckling en diktamen som användes för sjätteklassare.

    Anne Manner


  • Förebygg och motverka!


    Bygg relationer. Poängtera allas lika värde. Det säger beteendevetaren Lidija Björkenblom, som har över 30 års erfarenhet av arbete som skolkurator. Hon har tagit fram metoder som bevisligen motverkar mobbning.

    Inom beteendevetenskapen har Lidija Björkenblom specialiserat sig på vuxenmobbning. I yrkeslivet har hon mestadels arbetat som skolkurator, med allt från ettor till gymnasienivå. Så här säger hon:

    När jag hör om fallet med mobbningen av de tre barnen i en och samma familj slår det mig ännu en gång hur fruktansvärt starka krafter som ligger bakom mobbning. Det är oerhört tragiskt att mobbare är så skickliga på att manipulera sin omgivning. All mobbning är oacceptabel, men när vuxna ger sig på barn har alla gränser passerats. Och jag undrar vad alla de som lät henne fortsätta, och som till och med bidrog till mobbningen, är för ena fegisar. Så vidrigt och ynkligt beter sig inte en kompetent, sund person.
    Att skolan dessutom mörklägger sanningen inför både polis och justitieombudsman visar med all tydlighet på rädsla. Sådana människor borde aldrig ens ha blivit anställda! Tyvärr är de här människorna skickliga på att manövrera sig till höga positioner, och de söker sig ofta till jobb där de kan förtrycka andra.
    Vi som tar itu med mobbning utmålas av mobbarna och deras påhejare som stridslystna. Det är ingenting att bry sig om, så länge man själv har sunda relationer med andra trygga och kompetenta människor.

    När jag pratat med elever som blivit illa behandlade, har jag frågat hur de skulle vilja ha det. Deras önskan har alla gånger varit att alla skulle hälsa på dem, vara vänliga och trevliga, att de kunde umgås på ett sunt sätt och kanske till och med vara kompisar utanför skolan.
    Det här borde vara självklart överallt där människor möts.
    Alla som kliver över tröskeln till skolan har rätt att känna sig värdefulla. Vi har alla ett ansvar för hur vi bemöter våra medmänniskor, och i skolan är det vår gemensamma uppgift att ta vara på varje individs talanger och personlighet. Och för att kunna göra det krävs kommunikation. Från första skoldagen ska mobbning förebyggas. Vi ska komma ihåg att berömma, bekräfta och se varandra. Alla är bra på någonting, sämre på annat – som går att utveckla. Med den inställningen lockar vi fram det goda hos varandra.

    Under min första tid som skolkurator hade jag hand om fyra skolor med klasserna 1–6. Skolorna hade varit utan kurator länge och problemen var chockerande stora. Lärarna larmade och behövde verkligen hjälp. Jag kom till skolans värld från underjorden, det svartaste av det svarta: missbrukarvården. Jag sökte skolkuratorstjänsten för att jag ville arbeta förebyggande, ville ge barnen verktyg för att hantera livet på ett bättre sätt så de slapp göra de katastrofala snedsteg jag sett alltför många ta redan i skrämmande unga år.

    Oron i klasserna var stor och problemen så svåra att såväl inlärningen som allas hälsa blev allvarligt lidande. Det förekom mycket mobbning. Barnen bet varandra, spottade, sparkade och slog både varandra och lärarna. Sådant beteende är givetvis oacceptabelt, men att bestraffa är bortkastad möda. Vi måste komma ihåg att det är ett rop på hjälp och det är vi vuxna som måste fånga upp nödropen och ge all hjälp vi kan ge.
    Samtidigt måste vi vara realister och inse att det finns både barn och vuxna som är hopplösa fall – för att de aldrig har utvecklat empati. Vår empatiska förmåga utvecklas under våra fem första levnadsår och går alltså inte att lära in i efterhand.

    Jag insåg hur viktigt det är att som kurator röra sig bland eleverna i skolornas utrymmen, i stället för att sitta i arbetsrummet och vänta på att elever skulle ta kontakt. Dels sänkte jag tröskeln för alla att ta kontakt med mig, dels kunde jag bilda mig en realistisk uppfattning om hur både elever och personal hade det i skolan.

    Jag besökte alla klasser och berättade vem jag var och vad en kurator gör. Jag lyckades få till ett brett samarbete med skolsköterska och speciallärare. polis, socialtjänst, fältassistenter, barn- och ungdomspsykiatrin och studie- och yrkesvägledare. För de yngre barnen förklarade jag att om man har ont i kroppen så kan skolsköterskan hjälpa, och om man har ont i känslorna kan man komma till kuratorn. Jag var noga med att kommunicera med all personal och med föräldrarna till eleverna.

    Det första jag gjorde var att bilda vänskapsgrupper. Fyra till sex elever åt gången, alla från samma klass, fick komma för att prata om relationer. Jag ville att de skulle lära känna varandra bättre, och framför allt se varandras goda sidor.
    I grupperna pratade vi om olika situationer. Bland annat ställde jag frågan ”Hur ska man vara när man är vän med någon?”
    Jag upptäckte att frågan var väldigt främmande för många barn. Hos en del fanns varken empati eller förståelse, medan andra var väldigt empatiska och hjälpsamma. Bristen på empati går som sagt inte att reparera, men frågan manade trots allt barnen att tänka efter.

    Jag såg snabbt att jag lyckades så tankefrön hos barnen. Deras tänkesätt utvecklades i positiv riktning. När någon berättade att hen varit elak mot någon, ställde jag följdfrågor så att eleven själv fick konstatera att det inte är bra att bita, sparka och slå någon, eftersom det gör ont och den andra blir ledsen. Följande steg var att få barnen att tänka ut andra sätt att hantera sin ilska.
    Med tiden tog jag fram allt fler metoder för att stärka barnen och ungdomarna. För att stärka barnens verbala förmåga gjorde vi tillsammans känslolexikon. Jag använde mig av fingerdockor, ”magiska” stenar, trollspö, rörelser och musik från hela världen.
    För de äldre barnen och ungdomarna utvecklade jag värderingsövningar. De borde användas av alla i skolans värld, ja även i andra sammanhang.

    Tråkigt nog har mobbade barn och ungdomar lätt för att skuldbelägga sig själv för att de blir mobbade. Den inställningen stärks av att det är den mobbade som flyttas till en annan skola undan mobbning. Självklart är det mobbarna som ska flyttas, och separeras så de inte kan fortsätta gadda ihop sig.
    Samma praxis borde gälla när det är vuxna som mobbar.

    Jag minns ett fall där en lärare systematiskt kränkte en elev inför hela klassen. Efter att ha tigit och lidit i månader kom eleven till mig och sa:
    – Nu måste någon ta itu med den där läraren, annars hämtar jag en kniv och mördar honom!
    Jag tog omedelbart kontakt med rektorn och skolsköterskan – som hade känt till det hela men hållit tyst – och det hela slutade med att han fick sparken. Det är alltför ovanligt, men ibland har rättvisan sin gång.


    Anne Manner
    Foto: privat

    Lidija Björkenblom har tagit fram metoder

    som förebygger och motverkar mobbning.


  • Mobbning = slöseri med resurser

    Mobbning är ett ondskefullt fenomen som måste motverkas. Konsekvenserna är långvariga, både för den mobbade och för samhället.

    Så skriver Misa Pihlaniemi, Esbo, i sin magisteravhandling ”Mobbning lämnar alltid spår”. Hon är i dag verksam som klasslärare efter examen från Helsingfors universitet. Avhandlingen är en fortsatt fördjupning i mobbningsproblematik. Hennes kandidatavhandling har rubriken ”Ordets eller nävens makt – mobbningssätt bland elever i grundskolan” och bär underrubriken ”En jämförelse mellan skolor i Norden”.

    – Mobbning leder till bortkastade människoresurser och förlorade arbetsår. Vi har människor i arbetsför ålder som står utanför arbetsmarknaden. Bland de tydliga spår mobbningen lämnar kan nämnas mental ohälsa, drogmissbruk och självmord.

    Pihlaniemi lyfter fram mobbningens påverkan på elevernas identitet, det vill säga personens självbild som inkluderar personlighet, värderingar och åsikter. En skadad självbild medför bland annat att individen inte utnyttjar sin fulla potential.

    – Personer som i normala fall kunde ha avlagt akademiska studier har aldrig en chans att ta sig till den nivån.
    Konsekvenserna drabbar inte bara den utsatta individen. De är även kostsamma för samhället.

    Pihlaniemi ser vilken nytta hon själv har av sina kunskaper i sitt arbete som lärare.
    – Kunskaper behövs för att motverka det envisa ogräs som mobbningen kan liknas vid. Vi lärare har en avgörande roll i att skapa en accepterande och trivsam miljö i klassrummet.

    Hon påpekar att den grundläggande utbildningen ska skapa möjligheter för livslångt lärande. Skolorna har en laglig skyldighet att garantera varje elev en trygg skolgång, som alltså är förutsättningen för en ärlig chans till lärande.
    – I Finland har vi flera styrdokument som visar på vikten av att förebygga mobbning: skollagen, diskrimineringslagen och läroplanen. Enligt läroplanen ska mobbning, våld, rasism eller annan diskriminering inte accepteras, och när sådant upptäcks ska skolan genast ingripa.

    I sin avhandling förklarar hon de återkommande rollerna i mobbning:
    Mobbaren, med avsikt att dominera och härska över andra
    Förstärkarna, som skrattar och uppmuntrar mobbaren, är ofta elever med låg självkänsla och svaga sociala kompetenser
    Medlöparna hjälper mobbaren på olika sätt
    De tysta godkännarna ser på utan att våga ingripa
    Försvararna (om sådana finns): vanligen populära elever som har bra position bland klasskamraterna.

    – Enligt Utbildningsstyrelsens statistik år 2020 har mobbningen minskat i Finlands skolor under 2000-talet. Men samtidigt har den blivit mer omfattande och svårare.
    Pihlaniemi nämner den förlängda läroplikten som en viktig reform, med tanke på syftet att alla ska ha åtminstone en examen från andra stadiet.
    – Samtidigt kan den innebära en längre tidsperiod med mobbning för utsatta personer.
    Förutsatt att skolan inte lyckas motverka problemen, vill säga.


    Själv arbetar Pihlaniemi förebyggande. Hon funderar mycket på klass-sammansättningen och försöker få olika elever att jobba med varandra.
    – Det är viktigt att vi lärare arbetar normkritiskt. Jag anser även att skolorna och lärarna borde ha en gemensam, strikt policy angående hur man ska reagera på minsta lilla tecken på mobbning, uteslutning och utfrysning.

    Pihlaniemi lägger fram tanken att man i skolor borde satsa mer på social uppfostran och ha övningar som kunde stärka samarbetsförmågan inom klasserna.

    I sin avhandling lyfter hon bland annat fram det socialkonstruktivistiska synsättet inom pedagogiken.
    – En central faktor är samarbete. Eleverna samarbetar i grupper för att bearbeta och integrera kunskap, och för att utveckla förmågan att lyssna på andras åsikter och argumentera för sina egna.
    På så sätt bygger eleverna en gemensam kunskapsbas inför framtida situationer.

    Samarbete bygger i sin tur på att alla räknas, att alla i gruppen ses som en resurs, att alla kan lägga fram sin åsikt och bidra med sin kunskap. Här kommer vi tillbaka till pudelns kärna: värderingar som ser olikheter som en rikedom, inte som en orsak till mobbning.
    – Jag funderar mycket över uppfostran i hemmen, hur vi redan som små lär oss att antingen se olikheter som en resurs eller som någonting dåligt. Jag reflekterar även över samhällets normer. Vad är acceptabelt och vad är inte det?


    Hon konstaterar att trots styrdokument och ökande insikter verkar mobbning vara ett evighetsproblem.
    – Jag har alltid varit förbryllad över vilka faktorer som leder till att någon mobbar eller blir utsatt för mobbning. Det är ett tungt ämne, men all kunskap, befintlig och ny, kunskap om uppkomsten av mobbning kan vara till nytta.

    – Förhoppningsvis kan ökad kunskap leda till att vi kan röja bort detta otyg från skolvärlden.

    Anne Manner
    Foto: privat

    Misa Pihlaniemi är rätt nybliven

    pedagogie magister med

    specialkunskaper om skolmobbning.