Förr och nu

Boken, en skolupplaga, är utgiven 1909. Tolv år senare infördes läroplikt i Finland.

Text: Inga-Britt Röjdahl

Foto: Anne Manner

Tankarna går till en liten by i Österbotten, med början för ett antal generationer sedan. Jordbruket var den huvudsakliga sysselsättningen och inkomstkällan på landsbygden, och i städerna hade industrialiseringen börjat ta fart. Utbildning var det si och så med.

Om inte föräldrarna kunde lära barnen att läsa hemma, så var barnen tvungna att nödtorftigt lära sig i skriftskolan, med klockaren som lärare.

I städerna fanns skolor, och de som hade det bättre ställt kunde sända sina barn till dessa skolor.

År 1866 kom förordningen om en fyraårig, allmän men frivillig folkskola. Enligt förordningen var varje kommun skyldig att ordna undervisning för alla barn. Önskvärt var dock att alla skulle ha lärt sig grunderna i läsning och kristendom innan de började skolan.

Skolundervisningen sköttes av någon som hade gått i läroverk eller fått annan utbildning. Ofta var den som skötte undervisningen någon kvinna som gått så kallad fruntimmersskola, och som avlönades av kommunen. Skolan inhyrdes ofta i någon gård i byn, om inte kommunen hade lämpligt utrymme så som exemplevis sockenstuga.

I vår by började man så småningom fundera på en egen skola, och i början av 1900-talet tog planerna form. Man gick runt i gårdarna med listor, på vilka byborna fick teckna sig för att skänka stockar och annat byggnadsmaterial. Många tecknade sig också för dagsverken.

Så började man bygga, och skolan stod färdig 1913. man byggde genast så stort att man fick två klassrum och lägenheter för två lärare. även uthus byggdes med vedlider, vagnslider och ett par andra utrymmen. Vidare byggdes utedass, skilda för flickor och för pojkar, och ett eget för lärarna.

Så småningom kom skolmaten in i bilden, men kök och matsal hade man inte rum för i själva skolbyggnaden, så dessa inreddes i lämpligt utrymme i uthuslängan.

1921 kom lagen om läroplikt, så nu var skolgången inte längre frivillig.

Så gick åren, lärare och elever passerade revy och livet gick sin gilla gång. Folk flyttade in i byn, och folk flyttade bort. Efterkrigstidens stora barnaskaror började sin skolgång och i mitten av 1950-talet konstaterades skolan vara för liten, och till viss del också nedsliten.

Då bestämdes att skolan skulle renoveras och samtidigt byggas till. Alltså cirkulerade åter listor i byn, och 1956 påbörjades arbetet. Nu fick också skolköket samt mat- och slöjdsalen rum i samma byggnad som det andra.

Lärarbostäderna renoverades också och fick inomhustoaletter. Skolköksan fick egen bostad. Eleverna fick dock fortsättningsvis nöja sig med utedass.

Så gick några årtionden. Jordbruken minskade, de yngre började arbeta på annan ort, bildade familj och flyttade närmare jobben. Folk flyttade mer bort från än till byn. Större skolor byggdes i kommuncentrum och de små skolorna började bli indragningshotade.

---