Kråkriskvastar

Vår gästskribent Inga-Britt Röjdahl har en skattkista fylld med texter om flydda tider. Här publicerar vi en av dem. Kråkriskvastar lärde sig Inga-Britt Röjdahl göra i sexårsåldern, alltså kring 1954.
Där texten är skriven på dialekt följer en parentes med standardsvensk version. Där det finns ett stort L mitt i ett ord ska uttalet ha det för dialekten kännspaka tjocka l:et.


Kråkrisets levnadsöde

Jag är en del av familjen kråkris, som hör till släktet ljungväxter. Nu ska jag berätta min livshistoria. Jag börjar min historia då jag redan har några år på nacken. Min historia går långt tillbaka i tiden och marken, och vi är många rankor som vuxit ut från samma moderplanta.
Vi växte i kanten av en mosse, så vi hade god tillgång till både väta och näring, och vår årsväxt blev både lång, rak och gracil. Andra i vår familj, som växte en bit upp i skogsbacken, blev korta, grova och krokiga.

En vårdag kommer två människor vandrande, stannar och ser på oss, och så säger den större av dem:
– Jag tror vi ska si ije, om täije sko dååg (Jag tror vi ska se här, om de här skulle duga).
Så tar hon tag i en av oss rankor, drar i den ända tills den lossnar från huvudstammen.
– Jåå, säger hon till den mindre människan, ije buri vi (här börjar vi).
Så tar hon och river av så många av oss hon kan. Den mindre människan river också åt sig några rankor, håller upp dem och frågar:
– Mommo, vaaL onje bra? (Mormor, blir den här bra?)
– Jåå, lägg o i hoopi bara. (Ja, lägg den i högen bara.)

Så går de över en stor del av området vi växer på och drar upp rankor tills de har en stor hög. Den mindre, ett flickebarn, undrar om de ine ska ta lite uppe i backen också, men då säger mormor:
– Nää, täide dåger bara ti låbbor, nö gaar vi häim. Vi ska ork bjier häim böLo å. (Nej, de där duger bara till kvast, nu går vi hem. Vi ska orka bära hem bördan också.)

Så binder de ett snöre runt oss och gör en liten börda åt flickebarnet. Mormor bär oss, vi väger nog en hel del, och flickebarnet bär den lilla bördan. Väl hemkomna lägger de in bördorna i ett mörkt och svalt lider, och mormor säger:
– Om i nager dagar tar vi itu me dom på nytt. (Om några dagar tar vi itu med dem på nytt.)

Följande dag hämtar de hem en likadan börda. Så går ett par, tre dar, och vi bärs ut och läggs ner på marken bredvid två stora stena och mellan stenarna brinner en eld. Två andra kvinnor är också med nu. De heter tydligen Agnes och Elna.
– Jaha, ska vi buri tå? (Jaha, ska vi börja då?) frågar någon av dem.

Vad ska nu hända? De står runt kråkrishögarna och tar upp några rankor i taget, väljer tydligen ut vissa i ena handen, går fram till elden, sänker ner oss och drar oss genom elden, vänder på oss, drar oss om och om igen genom elden. De säger att de basar riset.

Så går de till andra sidan av den ena stenen och börjar gnugga oss mot dess mycket skrovliga sida. Ytan är mycket skrovlig, för det finns ett stort antal granater insprängda i stenmaterialet.
Nu lossnar allt det gröna och en del bark av oss. Vissa av oss raknar också en hel del, så vi inte är lika spretiga längre.

Så fortsätter de, tills en som tydligen är flickebarnets mamma kommer och säger:
– Noo vaaL ni väl jev er tid ti kom in å ta i kafipaus? (Nog kan vi väl ge er tid att komma in på kaffepaus?)
Det kan de tydligen, för de går in i huset en bit från elden och stenarna. Senare på dagen tar de också paus för mat.

Då en lämplig mängd för en kvast fåtts ihop, binds den ihop med en björkvidja, som flickungens pappa hämtat ett antal av från skogen. Sedan putsas ändarna med kniv så att de blir jämna. Det ris som är onödigt kort och krokigt binds till ”låbbor”, alltså lite sämre kvastar för att användas i utrymmen som inte är i så flitig användning. Och ibland, sommartid, för att sopa trappan. Annars används en kvast av björkris på trappan och i uthusen. En liten ”låbbo” används också till att sopa aska ur den vedeldade bakugnen.
När vi kvastar blir så slitna att vi inte längre duger till att tjäna som kvastar, tar mormor sönder oss, plockar ut de användbara bitarna, lindar fiskgarn runt om och använder som disktvaga. Resten av oss bränns upp.


Text: Inga-Britt Röjdahl
Foto: Anne Manner

---