En älskad knöl – potatisnördens bekännelser
Kolumn skriven av vår gästskribent Ylva Ahonen
Foton: Magnus Crawford
Potatis. Kan man tänka sig något mer vardagligt och tråkigt än potatis? Enformig och smaklös. Så är det i alla fall om man tänker på storkökens sönderkokta, eller inte helt genomkokta, tråkiga, smaklösa gummiaktiga potatisar. Alltid samma storlek, samma smak (eller frånvaro av smak), samma utseende.
Eller stormarknadens smått ledsna potatis, som befunnit sig alltför länge i den varma butikslokalen, tvättad och packad i plastpåse. Och alltid samma sorter. Jämnstora och släta, och tyvärr också ofta med utslätad smak.
Om det inte är fråga om en delikatesspotatis. Den kan vara lite intressantare. Men den är också dyrare, och får ofta ligga länge i sin lilla påse i väntan på att någon ska förstå nöjet i olika potatissorter.
Potatis är så mycket mer än bara vanlig potatis. Kokt potatis med smält smör, lök och salt, stekt potatis, potatisgratäng, klyftpotatis, potatissallad, ugnspotatis… Listan kunde göras hur lång som helst.
Och smaken! Olika sorter smakar så olika. Vissa har ett drag av sötma i sig, vissa har en aning starkare smak. En del är otroligt goda i sig, medan andra passar bättre tillsammans med något annat. Vissa sorter är godast som nypotatis, medan andra sorter vinner på att lagras och ätas först till jul. Konsistensen kan vara allt mellan mycket fast och så mjölig att den är svår att koka.
Och vi ska inte glömma färgen och formen! När man hör ordet potatis, och ser den framför sig, så är den ofta en medelstor, lätt avlång knöl, slät och fin med ett brungrått skal och ljust innandöme. Men det finns så mycket mera. De moderna potatisarna är ofta väldigt släta och, ja potatisaktiga.
Men de äldre och mer roliga sorterna kan se mycket olika ut. Skalet kan vara mycket ljust med rosa fläckar, mörklila, rött eller brunt. Knölarna kan vara rund, ovala, oregelbundna eller mest likna långsmala kottar. Potatisköttet kan vara gult, från ljust gult, nästan vitt, till mörkgult, men det kan också vara rosa, mörkt röd-lila eller blålila.
Mitt potatisår börjar i januari, när jag läser frökataloger för att se vad de vanliga fröfirmorna har för sorter. I mars kan man beställa gamla, intressanta potatissorter från Nordiska genbanken. Då får man ett par små knölar och får själv se till att de blir fler.
Det riktiga jobbet med potatisen börjar i mitten på april. Då plockar jag fram den sättpotatis jag sorterat och lagt undan på hösten. Den ska läggas ljust för att förgro. En sort per låda, tydligt utmärkta med namn. Det innebär att i år har vi elva lådor utspridda i vardagsrum och sovrum.
I slutet av maj och början av juni ska knölarna i jorden. De olika sorterna ska naturligtvis ha olika områden där de får växa, de ska märkas tydligt så att de inte blandas ihop.
I juni när de börjat växa ska potatislanden rensas och sen täckas med ett tjockt lager gammalt hö. Det gör att det inte behöver rensas mer, och fukten hålls kvar i jorden, så de behöver heller inte vattnas så mycket.
Sen är det bara att njuta av potatisplantorna. De har olika höjd och färg. Stjälkarna kan vara ljusa eller mörka, och mot augusti får vi beundra blommorna. De kan vara vita, rosa eller lila, och är förvånansvärt vackra.
Sedan kommer augusti och september med potatisupptagning. En sort i taget, som sen får torka mörkt inomhus och bilda ordentligt skal. Därefter ska den gås igenom, sorteras, följande års sättpotatis ska läggas skilt, och allt packas i papperspåsar med namnet skrivet på påsen. Och sedan förvaras svalt.
Man kan ju faktiskt fråga sig om det är värt det, att lägga så mycket tid och arbete bara för att få sin egen potatis. Är det inte billigare och enklare att köpa den? Möjligen är det så, men tillfredsställelsen i att få äta egenodlad mat är nog svår att överträffa. Och att inse, att tidigare var människorna tvungna att förlita sig på sin skörd för att överleva, och hur mycket arbete det krävde för att få tillräckligt. Jag kan ändå gå till butiken, ifall min potatisskörd misslyckas.